Ett spel i allmängiltigaste mening förutsätter endast en sak: regler. Spelaren vid en spelautomat kan vara en; två som tävlar; tjugo som tävlar; tjugo som spelar individuellt.
Min elementära tolkning av begreppet spel - och konstnärliga utnyttjande av det - utgår alltså inte från von Neumanns, Herman Kahns etc. strategiteorier. Jag anknyter snarare till Cages sätt att komponera och psykologer som T. Leary och E. Berne. Men framför allt är spelidén för mig en enkel fundamental livssyn, som går tillbaka till tiden för det konkreta manifestet (1953).
De mest elementära "reglerna" är magnetformernas oföränderlighet som färg, storlek, silhuett, fällbarhet o. dyl. samt antydd öppen betydelse. Mindre exakta regler är t.ex., som i The Cold War, att formerna består av par, pendanger - vad jag gör med A har betydelse för A1, var än A1 befinner sig. (Modell för terrorbalans).
Därtill kommer en i en del målningar, The Planetarium, Dr. Schweitzer's Last Mission, Switchboard, Sitting..., Dominoes, Roulette, m. fl. rudimentära spelregler (typ som för läggspel) som i sin tur bryter mot magnetformernas invariabler och spelarjagets variabler.
Det som är mest grundläggande för spelmålningar är emellertid konfrontationen mellan variationens frihet och utseendets, föremålslighetens, beskaffenhetens "godtyckliga" oföränderlighet. Därav intresse för tecken, dvs. typ-former, och för former som silhuetter.
Vad som än pågår utanför, i den här planetens mångtusenåriga nu är t.ex. en hands utseende orubbligt något ledat, platt, med fem utspretande delar. Inte ett klot. Likaväl som jag är mindre intresserad av nyanser och dubbeltydlighet när det gäller livsfaktorer, lika litet bryr jag mig om, om somliga händer har fyra fingrar, om somliga händer är större och andra mindre.
Det avgörande är att jag som ”konstnär” och jag och andra som ”människor” i varje ögonblick av vårt liv stöter mot utseendenas för oss absoluta hårdhet och rättar våra variationsmöjligheter efter det. Däri ligger en elementär och outtömlig spänning.
Utan att manipulera med konstverken inser man knappast det fantastiska i den astronomiska valfriheten och den enorma hårdheten i delarnas utseenden – och i deras material: kombinationen av plåt och plast gör silhuettformerna starka som yxor.
Efter detta fundamentala faktum kommer alltså de andra reglernas bräckliga hårdhet — liksom våra konventioner och överenskommelser: gränsen mellan Kongo och Angola, telefonkatalogens nummer, kavajers knäppning. Där ligger spänningen i att det går att bryta mot hårdheten — liksom det gör i mina spelmodeller.
Öyvind Fahlström
1965