Swedish 
German |
 |
| HÄTILA RAGULPR
PÅ FÅTSKLIABEN : Manifest för konkret poesi (1953) |
|
“Sedan jag för någon tid sedan inbjöd ett hundratal hundar på en
fjorton dagars lyrikkurs i mitt hem, har jag övergått till att skriva
bord (ord, bokstäver)”.
“Remplacer la psychologie de I’homme ...par L’QBSESSION LYRIQUE
DE LA MATIERE.” (Den futuristiska litteraturens manifest, 1912).
1. Utgångsläget.
Det litterära vårmodet för 1953 dikterades i Sigtuna. Man slopade
den psykoanalytiskt markerade byst- och höftlinjen, drog ner kjollängden
och upp ringningen. För det ska vara tonvikt på fantasin i år, volanger
och fjärilar i håret, Sjung med oss Setterlind.
Allt det är välkänt, men vad ligger bakom de allmänna rekommendationerna,
hur skall det gå till att förverkliga dem? Det har talats om att
vi skall tolka moderna myter (samtidigt som Freud anklagats för
mytskapande) ; och vi skall inte gräva ner oss i nutidssituationen,
utan röra oss med tidlösa symboler.
Myter: gäller det att bygga upp en komplicerad apparatur av symbol
och mytkontakter á la Joyce, Gösta Oswald, o.a., “vem gjorde samma
sak hos Shakespeare eller Vergilius”?
Eller avstå från de preciserade komplexen och nöja sig med enstaka
begrepp, oftast bara enstaka ord kringflytande utan bestämda sammanhang?
Risken är att intrycket blir mindre tidlöst och allmänmänskligt,
mera löst och allmant rätt och slätt, eftersom de evigt giltiga
(om det nu funnes sådana djur) ordsymbolerna börjat blekna av mycket
gnuggande mot tvättbrädet. För en och annan, t.ex. Lorca, har de
varit fullt användbara i nya sammanhang. För surrealisterna likaså,
fast på annat plan, för dem har det ju gällt att skapa inte evigt
utan framtids- dugliga myter.
I Sigtuna talades det också om nya kritikens strukturanalys. Men
ingen satte kravet på frihet från psykologipyssel i samband med
kravet på intresse för den poetiska strukturen. Poesin kan inte
bara analyseras utan också skapas som struktur. Och inte bara som
struktur med tonvikt på uttryck för idéinnehåll, utan också som
konkret struktur. Tacka adjö till all slags, ordnad eller oordnad,
privatpsykologisk, samtidskulturell eller universell problematik.
Det är givet att orden är symboler, men det är inte något skäl för
att poesin inte ska kunna upplevas och skapas med utgångspunkt från
språket som konkret materia.
Att orden har symbolvärde är inte märkligare än att i bildkonsten
de föreställande formerna har symbolvärde utöver det som de ytligt
föreställer, och att nonfigurativa former, även om det så är den
vita kvadraten på den vita duken, också har symbolvärde, också ger
vidare associationer, utöver upplevelsen av proportions- spelet.
Situationen: alltsedan kriget en lång ölkafétrist domedagsstämning,
känslan av att alla experimentella ytterligheter nåtts. För den
som inte vill sväva in i vodkans eller himlamatens världar, återstår
bara att med de givna medlen
analysera
analysera
analysera eländet.
Idag när knaggliga symbolkryptogram, romantiskt skönordsjönsande
eller desperata grimaser utanför kyrkgrinden framstår som de kuranta
alternativen, måste också det konkreta alternativet ställas upp.
Dess utgångspunkt är: allt som kan uttryckas med språket och varje
språkligt uttryck i och för sig är likaberättigat i ett sammanhang,
om det förhöjer dettas värde.
Dostojevskijproblematik framstår alltså inte för mig som något mera
väsentligt och mänskligt än en fundering om karlars röster är vackrare
som värdar än som världar. Motiv för ett drama kan lika gärna som
diktaren eller diktatorstypen i tidssituationen vara det fastslagna
faktum att ett visst ljud aldrig kan upprepas. Experimental psykologiska
resultat kan tas till utgångspunkt för ett prosaverk lika väl som
psykoanalytiska. Jag skildrar vissa människor Bobb, Torsten, Sten,
Minna, Pi skildras utan minsta intresse för dem som människor. Litteraturen
blir inte omänskligt för det. Myror skulle bara skriva böcker om
myror, men mänskan som har förmåga till objektivering och kringsyn,
behöver inte vara lika ensidig.
2. Materialet och medlen.
Vad ska det bli av det nya materialet? Det kan ju skakas ihop hur
som helst och är väl sedan ur “konkret” synpunkt alltid lika oantastligt?
Så kan alltid sägas i början. Men förhållandet att de nya uttrycksmedlen
ännu inte fått sina värdenormer konfektionerade, får inte hindra
oss att pröva medlen, om värderingar någonsin ska kunna klarna.
Ett sätt är att så ofta som möjligt bryta mot minsta möjliga motståndets
lag, Mimömolan. Det är ingen framgångsgaranti, men det är ett sätt
att inte bli sittande på samma fläck. Utnyttja system lika väl som
automatism och gärna i kombination, men inte annat än som hjälpmedel.
Alltså inga som helst ambitioner att med automatism uppnå den “renaste”
poesin; det hyllar ju inte ens surrealisterna längre. Och intet
ont om systemen: om man själv väljer dem, och inte följer konventionens.
Saken är alltså inte om systemet i och för sig är Det Enda Riktiga.
Det blir det därför man valt det och om det ger ett bra resultat.
Därför kan jag konstruera, säger konstruera, t.ex. en serie av 12
vokaler i viss följd och göra bord enligt det, fast en tolvvokalserie
som sådan inte har samma fog för sig som en serie av den kromatiska
skalans tolv toner.
Det talas om vår tids längtan efter fasta normer. Det är klart:
när vi tröttnat på fasta versmått, regelbunden meter och slutligen
också på rim, då måste vi finna något annat som ger dikten helhetsverkan.
Nuförtiden tenderar det sammanbindande elementet till att bli innehållet,
både det beskrivna och dettas idéinnehåll. Men bäst är om form och
innehåll verkar som helhet.
Återstår alltså att ge formen egna normer igen. Det görs redan inom
t.ex. punktmusiken. Möjligheterna är oräkneliga. För poesins del
kan det vara upplösta strofer med vertikal parallellism, också på
så sätt att innehållet ger formen genom att, när ett ord upprepas
det måste sättas exakt under det närmast föregående samma ordet,
eller vice versa, så att när man vill ha en radbit vertikalparallell
med en ovanför, det drar med sig den övre radens innehåll. Exakt
lika strofer, med hjälp av radutfyllnad med rim på sista ordet i
raden, eller med överenskomna stavelser, ord, osv. Marginalstrofer
bredvid huvudstroferna. Ramformiga strofer med kärnstrof inuti:
möjlighet till flera läsningar motsvarande den fria synrörelsen
när man ser på abstrakt konst. Alltså strofer som kan läsas inte
bara från vänster till höger och uppifrån ner, utan vice versa,
och vertikalt: alla första orden i varje rad, sedan alla andra,
tredje, osv. Spegelomvändning, diagonalläsning. Omkastning av rader,
särskilt av korta rader. Fri betoning och fri ordföljd som i klassisk
litteratur. (Att vi inte har samme språkliga förutsättningar för
det är inte något skäl.)
Rikedomen på möjligheter gör att man kan nå en större sammansatthet
och funktionell differentiering, där de olika delarna av innehållet
i ett verk får var och en sin egen utformning.
Den enklaste av alla systematiseringar av det formlösa materialet
är som alltid växlingen mellan motsatser, motsatser inom alla tänkbara
aspekter av konstverket. Spelet mellan svåra och lätta meningar
(resp. stycken eller ord), rika och fattiga, normalsyntaktiska och
primitivt adderande, sådana med och sådana utan sammanhang med omgivningen,
luftiga och grötiga, knöliga och glidande, ljudande och föreställande.
Inte bara enkla växlingar, också stegringar – och rytmer. Allt utom
det makliga framdrösandet enligt Mimömolan. (En annan sak är naturligtvis
om amorfa partier insätts med avsedd, riktad verkan.)
Framför allt tror jag att rytmiseringen rymmer oanade möjligheter.
Rytm är inte bara inom musiken det elementäraste, direkt fysiskt
gripande verkningsmedlet; det som är glädjen att igenkänna något
förut bekant, upprepningens betydelse; det som har samband med andningens,
blodets och ejakulationens pulserande. Det är fel att jazzbanden
ska ha monopol på att ge kollektiv rytmisk extas. Dramat och poesin
kan också ge det. Till och med inom bildkonsten med dess begränsade
tidsdimension kan det göras, har Capogrossi visat.
Det gäller bara att slita sig från malandet av nytt, nytt, nytt;
inte lämna efter sig en kökkenmödding av uppslag för varje steg
i verket man tar: i stället bita sig fast vid motiven, låta dem
upprepa sig, bilda rytmer; arbeta t.ex. med utfyllande rytmord som
fond för huvudmeningar, som kan vara bundna eller obundna av bakgrundsrytmen.
Självständiga onomatopoetiska rytmfraser, liknande dem som den afrikanske
eller den indiske trumslagaren bildar för att beteckna sina rytmmelodier.
Simultanläsning och framför allt – uppläsningar av flera rader varav
minst en med rytmord. Naturligtvis metriska rytmer också; ordföljdsrytmer,
tomrumsrytmer.
Ett annat sätt att få enhet och sammanhang, är att utvidga logiken
genom att skapa nya överensstämmelser och följdriktigheter. Enklast
är att gå till naturfolkens, barnens och de sinnessjukas motsatsupphävande
logik, lik hetens den sympatetiska magins logik.
Denna logik tillämpad på språket: likljudande ord hör ihop, arbetar
ju vitsen med. En liknande effekt har rimmet haft. Myter har förklarats
så: när Deukalion och Pyrrha efter syndafloden skulle skapa nya
människor kastade de stenar och människor växte upp: sten heter
läas, folk heter laos.
När elden släckts är jag följaktligen mindre säker på att den slutat
brinna än att släkten är på väg. Elden kan också både brinna och
vara släckt, och vara släkt, och vara släckt med släkten. Laxar
hyr att göra med laxering, och taxar med taxering, och inte vice
versa. Homonymer ger också rika möjligheter. Zeugmabindning hör
också hit: för att sammanhålla ord, meningar och stycken, t.ex.
poesi är poesi är poesi, där mellersta poesi är både slut och början.
Och för hela verken gäller att det då och då insatta ordet svanki,
alltid oböjt, är lika gott bindemedel för strukturen som ett genomfört
tankemotiv. Alltid den dyrbara upprepningen för igenkännandets glädje.
Det gäller, särskilt i de större formerna, epiken och dramat, filmen
likaså, att skapa skeenden av samma strukturfasthet som verklighetens.
Ge elementen nya funktioner och sedan verkligen utnyttja dem i stället
för den flödande inspirationens bekväma inprovisationer knyta nätet
ev relationer tätt och klart. Vara bunden av de konventioner man
själv utbildar, men inte av andras.
Med sådana möjligheter av rikedom måste också vanliga tolkningar
och antiteser som tragiskt eller komiskt bli en lättvindlig förenkling.
Hela värdet i förhållandet tax – taxering ligger alltså inte i den
humoristiska effekt, som kan bli av den oväntade sammanställningen.
En annan form av magi med språkets medel finns i det konventionellt
sett godtyckliga dikterandet av nya betydelser för bokstäver, ord,
meningar eller stycken: låt säja att i det här bordet betecknar
alla i:n “sjukdom”, ju fler desto syårare – eller i det stycket
betecknar ordet sjukdom “alla ljud, vinstknölar” – eller alla verb
betecknar utom sin egen betydelse också “kyla”.
Ett steg i den riktningen kommer man också genom att insätta välkända
ord i så genomfört främmande sammanhang att man underminerar läsarens
säkerhet på det heliga sambandet mellan ordet och dess betydelse,
kommer honom att känna de konventionella betydelserna som lika mycket
eller lika litet godtyckliga som de dekreterade nya betydelserna.
Det är inte märkvärdigare än hos Povel Ramel: mannen som bland mycket
annat led av rampfeber berättade om hur temperaturen togs i rampen
på honom, så att vi – här både genom situationen och ordlikheten
– upptäckte en ny betydelse av ordet ramp.
Det är inte sagt att det välkända i det främmande sammanhanget hos
alla väcker den fruktbara osäkerheten om identiteten mellan ord
och företeelse – då kanske det väcker ett lika fruktbart intresse
för själva formen, om alltså meningarna ifråga är läsaren så intetsägande
och han har så mycket aptit, att han fortsätter att söka värden.
Många meningar kommer att först verka intetsägande, varken särskilt
lustiga eller gripande, varken aningsfullt betydelsemättade eller
diffust klangfulla.
Inte minst därför att de innehåller missgynnade ord. De missgynnade
är de ord som trots den poetiska vokabulärens enorma utvidgning
under det sista halvseklet, ännu inte anses kunna hålla sig torra
på poesiens ordmattor. “Handelsmän”, “begejstring”, “klubbar”, “min”,
“gräsligt”, “visp”, “karlar”, “dussin”, “körtel”. De kan naturligtvis
förekomma, men hur ofta jämfört med det gamla gardet. Läsningen
av en ordbok är lika upptäcktsrik för en språkkonstnär, som bläddrandet
i en handbok om insekter, bilmotorer eller kroppens vävnader för
en bildkonstnär.
Meningarna kan också verka intetsägande genom att de byggs upp på
annat sätt. Det gäller ju inte bara att blanda om ordföljden, det
måste gå att knåda med hela den invanda satsmekaniken, och eftersom
tänkandet är beroende av språket blir ytterst varje angrepp mot
den gällande språkformen ett berikande av de innötta tankebanorna,
ett led i den utveckling av språket – tänkandet som ständigt sker
både på vardagliga, litterära och vetenskapliga plan.
Uppslag till satsbildningens förnyelse måste komma fram om man jämför
med främmande språk, kinesiskan med dess ordklasslöshet och betydelse
efter ordföljd och många naturfolks oväntade och nyanserade uttrycksmöjligheter.
Kanske viktigare och i varje fall lättillgängligare är det att undersöka
de sinnessjukas språk. Om man t.ex. ser på tester av manodepressiva,
finner man effekter – givetvis inte konstnärligt avsedda – som likhetslogiska
sammanställningar (kontaminationer), rena ljudlikhetsassociationer,
modellerande med ordmaterialet (neologismer) och mer eller mindre
rytmiska upprepningar (perseverationer).
Ett annat sätt är att se vad som finns att ta vara på i det språk
man får fram rent mekaniskt, genom nya läsriktningar eller genom
att ordna ord och meningar efter seriesystem. Det blir att långsamt
bända upp gränserna för vad som säger en något. Vi kan komma att
få oanade värden ur de – som vi nu ser det – mest amputerad och
sönderknådade ord- och satsbildningar.
KRAMA språkmateria: det är det som kan berättiga en beteckning som
konkret. Inte bara krama de hela strukturerna: snarast börja med
de minsta elementen, bokstäverna, orden. Kasta om samma bokstäver
som i anagram. Upprepa bokstäver i ord; späcka med främmande ord,
gä-elva-rna; med främmande bokstäver, ahaanadalaianaga för handling,
jämför fikon- och andra hemligspråk; vokalglissandi gäaeiouuåwrna.
Naturligtvis också “lettristiska”, nyuppfunna ord. Förkortningsmani
som nybildning, precis som i vardags- språket, vi har ju Mimömolan.
Hela tiden en fråga om att omforma materialet och inte själv omformas
av det. Den fundamentala konkreta principen som kanske vackrast
illustreras av Pierre Schaeffers nyckelupplevelse under sitt sökande
efter konkret musik: han hade på band några sekunder lokomotivljud,
men var inte tillfredsställd med att bara ansluta det ljudet till
ett annat, även om själva sammanställningen blev ovanlig. I stället
klippte han ut ett litet fragment av lokljudet och upprepade det
fragmentet med något förändrad tonhöjd; sen tillbaka till det första,
så det andra osv., så det blev en växling. Då först hade han skapat,
han hade gjort ett ingrepp i själva stoftet genom sönderdelningen:
elementen var inte nya: men det nya sammanhang som bildats, hade
gett en ny materia.
Därav framgår att det jag kallat för litterär konkretion, lika litet
som den musikaliska konkretionen och lika litet som bildkonstens
nonfiguration, inte är någon stil – det är dels för läsaren ett
sätt att uppleva ordkonst, i första hand poesi – dels för poeten
ett frisläppande, en lovligförklaring av allt språkligt material
och alla medel att barbeta det. En litteratur som skapas med den
utgångspunkten står alltså varken i oppositions- eller likhetsförhållande
till vare sig lettrismen eller dadaismen och surrealismen.
Lettrismen: de vanliga “föreställande” och de “lettristiska” orden
kan ju både upplevas som form och som innehåll, de “föreställande”
ger starkare innehålls- och svagare formupplevelse, de “lettristiska”
vice versa; en gradskillnad.
Surrealistisk poesi kan om man ser till själva resultaten ha vissa
likheter med borden. Men det finns en skillnad i utgångspunkten
som ytterst måste påverka resultaten: mina bords konkreta verklighet
står inte i någon som helst opposition till omgivningens verklighet:
varken som drömsublimat eller framtidsmyt, utan som en organisk
del av den verklighet jag lever i, fast med sina principer för liv
och utveckling.
Den koketta eller desperata grimasen och än mer den dadaistiska
nihilismen kan vara fruktbar om man ser till det konstnärliga resultatet,
igen är det utgångspunkten som skiljer: jag kan inte finna någon
anledning att tala om grimas och förnekande, jag har ingen känsla
av en tillkonstring, av ett undantagstillstånd, det är det normala.
En konstruktiv dadaism och därmed ingen alls.
Om jag använt ordet konkret i de här sammanhangen är det alltså
mer i anslutning till konkret musik än till bildkonkretism i trång
bemärkelse. Dessutom är naturligtvis den konkret arbetande diktaren
släkt med alla tiders formalister och språkknådare, grekerna, Rabelais,
Gertrude Stein, Schwitters, Artaud och många fler. Och som vördade
portalfigurer ser han upp mot inte bara Uggla i Nalle Puh utan också
Carrolls Humpty Dumpty som betraktar varje fråga som en gåta och
dikterar ogenomträngliga betydelser åt orden. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
© 2006 Sharon Avery-Fahlström (text and artwork by Öyvind Fahlström)
|
|
Webmaster:
Kning Disk
|
|
|
